Lillan är frisk nu och det märks kan jag säga. Jag kände idag hur slut jag är och framförallt hur tungt det är. När hon nu varit sjuk o haft närmare 40 grader i feber så har hon ju legat som hela tiden (vilket e mycket ovanligt). I morse vaknade hon kvart i sju och somnade alltså 03.00 natten före så jag va skit trött men kunde trösta mig med att hon inte skulle vara uppe så länge. Vi gick o vilade klockan nio och sov till 13.00 ca. Sen var det som en helomvändning, febern bara försvann.....skitkonstigt. Hon har tom sagt att hon vill ha mat, inte heller särskilt vanligt. Sen va det full rulle som vanligt och det e konstigt vad man hinner vänja sig på två tre dagar. Hon är i en fruktansvärd trots och det är en ständig kamp med allt just nu. Jag försöker o gud vad jag försöker. Hittar på roliga saker, försöker att inte bara snvända ordet nej utan försöker "leda" bort henne och jag väljer konflikterna och sist men inte minst vi kramas och myser ständigt och jämt och det är underbara stunder. Men det är så jobbigt just nu. Allt jag säger igorerar hon, hon skrattar när man blir arg, hon blir så förbannad direkt hon inte får vad hon vill.....etc etc. Hon började direkt som att hon hade en av och på knapp. Vi har en liten kinesisk nakenhund/pappilon och han busar ofta och sover i sängen eftersom han inte löser hår. Men dom busar och studsar och slutar med att han råkat klösa henne eller liknande. Det är ett jävla liv hela tiden och gnäll gnäll. Jag berömmer henne försöker plocka fram det positiva. Jag skyller fan allt på min sambo som kanske är den största cry babyn som någonsin existerat. Han slår upp ögononen sen e det igång han stör sig på kattern och derad hår, hunden och mest på mitt skrik. Jag har väldigt kort stubin om jag ens har någon;-) och jag vet att jag höjer rösten och jag tänker på det hela tiden för jag vill inte göra det men tror faktiskt det e ett vanligt fenomen bland just kvinnor. Jag hatar verkligen folk som får runt o bara klagar o klagar. Jag är verkligen inte perfekt utan låååååååååååångt därifrån men jag vaknar inte och innan jag knappt öppnat ögonen har hunnit störa mig på allt. Han tycker att jag "klemar" bort henne, att hon bestämmer över mig men han vet ingenting. Eftersom jag inte haft någon hjälp av honom och nu menar jag ingen. Tror inte ens han har bytt 15 blöjor på två och ett halvt år. Jag har aldrig lämnat lillan till han och farit och ladda mina batterier och till råga på allt så sitter han i lillan rum där vi har datorn och spelar o tjollrar på. Han kan bara ta en liten dator o gå och lägga sig frågar adlrig om det e okej. Det händer varje dag. Han kommer hem från jobbet vid 17.00, äter middag o sätter sig i det rummet Och iinte att glömma klaga på allt. Iblan undrar jag vart detta ska sluta. Ska det vara så här, ska man "gruva" sig för att karln ska komma hem, ska jag tassa på tå. Jag har haft jävliga förhållanden men har ALLTID sagt vad jag tycker och tänker och stått på mig för när jag blir less då blir jag det till 100 procent. han har mage att kalla mig sur. Jag skulle kunna skriva hundratals sidor om detta men det finns nog annat man kan läsa som är betydligt mer intressant.

Nu ska jag fixa till mig för imorogn för jag tror det skulle vara sol så då kanske det hittas på något, man vet aldrig jag e iaf alltid redo...:-)

På återseende........