Allting blir så invecklat när det e barn med i bilden. Tycker att det e väldigt svårt att se klart sen jag blev mamma. Kan inte ens om jag sitter o funderar ta reda på vad JAG och enbart jag tycker. En sak vet jag o det e att ett förhållande för mig är stort, det ska innehålla vissa bitar bla att man känner det där extra så man vet att man är specilla för varandra. Vill jag flytta och bo själv med lillan?, vill jag bli ensamstående?, skulle det vara mitt livs största misstag?.....

Frågorna e många och jag försöker besvara dom men när gör jag det (besvarar dom alltså) jo när jag kanske har bråkat med honom, har en dålig dag?!. Jag vet inte men svaren tycks ändå bli densamma. Jag anser tex att jag redan är ensamstående. Jag kan inte komma på något egentligen som skulle bli annorlunda om jag o lillan va själv. Ja kanske då en sån sak att jag måste ta med lillan varje gång man kanske ska tvärt åka o köpa något. Det är nog det praktiska och känslan av ett stort jävla misslyckande som hauntar mig. Man älskar sitt barn så mycket sp jag tror inte ens man blandar in sina egna känslor. Det är klart jag är ledsen och arg men jaghar varit det nu några åt och jag har flertaliga gånder sagt det till honom och jag har sagt vad som gör ont och han har inte åtgärdat något av det. det är aldrig ens fel att två träter men i vårat förhållande har allt enbart varit mitt vilket har gjort att vi knappt kan vara i samma rum utan att kommentera eller störa oss. Hur skulle det bli för lillan.....? jag tror i ärlighetens namn inte hon skulle förstå så mycket hon e ju trots allt bara två år men hon är itne pappig för fem öre och det e ju inte så konstigt eftersom han aldrig varit med henne knappt och enda gången han ska öppna käften så är det för att predika eller säga åt henne. Hon tyr sig bara till mig och han förstår inte att relationen mellan barn o förälder inte bara finns där, till viss del givetvis men man måste ju som med allting annat förtjäna det. Det vore ju jäkligt konstigt om hon skulle ty sig till honom med tanke på att jag o hon hittar på saker varje dag, vi leker, umgås, far på picknickar etc etc men allt detta utan honom. Jag måste verkligen se över detta och försöka ta tag i det så man inte skjuter fram det hela tiden. Det är nog lite farligt när man har börjat leva i något som inte e bra man fortsätter som bara o tiden går för man har så mycket annat att lägga energin på, att vara mamma tex. Nä det kanske börjar vara dags som sagt för det har hänt så otroligt mycket med mig dom senaste två åren. jag har verkligen tagit stryk av detta psykiskt och det har visat sig på många sätt så bit i det sura äpplet o ta ett beslut, vilket som. Det valet jag gör ska jag banne mig kämpa för.

Blev inget recept idag men ska göra ett roligt och glatt inlägg imorgon:-)

På återseende...