Jag har hela tiden sagt att jag inte ska ha fler än ett barn men senaste tiden så har tanken på det kommit upp lite då och då. Jag försöker väl att vifta bort det eftersom jag vet att det nästan inte alls finnc någon möjlighet till det för tillfället. Orsakerna är först och främst vårat förhållande, han har inte ställt upp något med den lilla tjej vi har och det har varit tungt emellanåt och det lär ju i sådana fall bli samma sak med nummer två. Sen min fruktansvärda värk som jag har i bäckenet fortfarande jag är rädd att jag skulle bli sängliggandes sista månaderna kanske och det e ku då helt omöjligt i min situation. Man kan nog sitta och tönka för och nackdelar hur länge som helst beroende på det man mest vill eller känner sig för dagen blir avgörande för vilken av valen som får mest plus eller minus. En stor nackdel som jag alltid står fast vid det e att jag är en som vill vara det "perfekta" mamman, jag vet ju att det inte existerar men jag vill iaf göra det absolut bästa hela tiden och jag vet inte om jag skulle kunna vara den mamma som JAG vill vara om jag har två barn. JAg har kompisar som har flera barn och jag tycker mest det verkar vara bråk och livat. Jag vet inte om jag har fel men min o lillans relation är som speciell. Det blir väl så när man har ett barn kan man satsa all tid och uppmärksamhet på den och det gör ju en stor skillnad. Många säger att det blir så synd om henne om hon inte får något syskon......hmm ja till viss del. Jag har själv två systrar och en lillebror som bara är tio år men jag vet inte om jag tycker jag har så bra kontakt med någon av dom. Vi är väldigt olika på alla sätt så jag "söker" mig inte till dom om jag mår dåligt eller så utan det har jag min bästa väns axel att trösta mig på.

Nu kanske det e dags att sova.....ny dag imorgon och jag har massa saker att ta tag i, önskar att jag hade bra självdisciplin men icket. Har suttit och tittat och beställt lite kläder eftersom jag har mycket i medium men behöver xs/s nu när jag gått ner till 55 kg (inte frivilligt) hade absolut inget sug att gå ner från mina 64kg men vi fick en parasit i vattnet där vi bor eller den e kvar än så vi kan inte dricks vattnet och har inte gjort på tre månader drygt. Före det blev klart att det var det så låg jag i två veckor men en typ av magsjuka sprang på toaletten JÄMT och tappade aptiten. MEn står stilla nu iaf det e huvudsaken. Nä nu ska jag sluta svamla godnatt på er:-)

Mina åsikter blir starkare och starkare......jag tycker mer och mer och det blir jobbigare och jobbigare. Jag kan inte längre bita ihop och vara tyst när det gäller olika saker utan måste ut med det helt enkelt. Idag är ett exempel på för det första va det en jävligt kass dag sen så läste jag på facebook om detta som hänt i norge och en hade kommenterat, till saken hör den att hon är super kristen o har alltid varit. Vi umgås inte men kommer från samma lilla samhälle så vi vet vad vi är för några. Hon hade iaf skrivit att hon tyckte att det inte löntes att tända ljus, hålla en tyst minut för dom och det som hänt i norge utan om man verkligen vill göra något så ska man BE det var det enda riktiga om jag nu summerar det hon hade skrivit. Alltså vad tror folk att dom är? ska man bara för att man är kristen döma ut som som inte är det? eller får man inte sörja om man inte är kristen. Ibland tror jag att dom som är mest fördomsfulla är just tex som som är starkt troende. För dom finns det inget annat sätt att tänka och leva som det dom själva gör. Det är ju så mycket som avgör allt som en människa är. Uppväxt, gener, erfararenheter etc. En sak har jag lärt mig o det är att man ska gå en mil i någon annans skor innan man ens kanske kan uttala sig om någon annan. Man kan tycka andra människor gör knäppa saker och kan undra hur i helvetet dom tänker men man måste ju fatta att man har inte samma "grund" att basera sitt tänkande på. Blir man klokare med åren...?! både ja o nej jag tror väl någonstans att den mesta kunskapen finns där men man börjar förstå den på ett annat sätt när man blir äldre, eller så har det varit för mig iaf.  Jag om någon har verkligen haft fördomar om allt men det är inte så längre och jag skyller det på att jag inte visste bättre. Det jag ville komma fram till vara att jag blev lite irriterad på denna tjejs inlägg där hon bara pratade om jesus och att be och att allt annat var värdelöst. Ingenting vi gör kan få dessa människor tillbaka, annars hade man ju gjort det. Det enda man kan göra är att hedra och sörja som och det gör man på olika sätt en del tänder ljus och en del kanske då ber. Ibland tror jag också att det kan vara en stor trygghet att vaar kristen för man kan ju "lämna över" ödet på någon annan eller vad man ska säga. Man kanske tror att saker som händer beror på guds goda avsikter. Jag ska ha någon relations kunskap men det tål att tänkas på att man kanske inte ska "inkräkta" på människors sätt att just sörja. Det är heller inte mängden tårar som avgör hur ledsen man är.......

Ha en bra måndag, ny vecka nya tag:-)